Frustrationen, irritationen och aggressionen som uppstår när jag med cirka 3 kilometer kvar av min löprunda tvingas stanna för att jag är så otroligt trött. Klockan är halv sju på kvällen och solen gassar. Idiot, tänker jag. Hur kom jag ens på den briljanta idén att ge mig ut att springa i sommarhettan?
Så, när jag står där böjd vid en lyktstolpe för att dämpa min skenande puls se jag något litet, ludet sitta helt stilla framför mig. Nä, inte kan det vara en liten mus.. Den skulle ju har sprungit iväg för länge sedan. Men jo, det är en liten mus som sitter där helt stilla. Nyfikenheten tar över och jag bryter av ett grässtrå för att peta på den. Jodå, den lever. För att uttrycka det som min pappa förmodligen hade gjort så hade den lilla musen, precis som jag, "gått i kok" i sommarvärmen. Lite smått äcklad men samtidigt lite sorgsen joggade jag vidare med en något stabilare puls. Väl hemma igen var tankarna på den lilla musen long gone.
Skam den som ger sig. Inte tänker jag låta sommarhettan stoppa mig från att ge mig ut på dessa härliga springturer. Så idag, efter ett lite klokare beslut att ge mig ut vid nio-tiden, bestämde jag mig för att ta revansch på samma runda. Och gissa, på nästan exakt samma ställe som jag hade sett musen igår skuttade jag till av rädsla då jag såg något väldigt litet springa precis där jag tänkte sätt ner min fot. I all hast hann jag dock se vad det var för något. Det var musen! Jag inbillar mig i alla fall att det var samma mus som jag hade sett dagen innan. Han hade, precis som jag, repat sig och sprang med kvicka steg in i gräset.
Med ett leende på läpparna sprang jag sedan med hög fart hela vägen hem och stupade precis utanför min port! Milen- check!
På något vis kändes hela mus-upplevelsen så komisk, och såhär i efterhand poppar bara det välkända uttryckssättet bryt ihop och kom igen upp i mitt huvud!